I veckan röstade EU för de kontroversiella upphovsrättsdirektiven artikel 11 och artikel 13. Medlemsländerna har nu två år på sig att anpassa lagstiftningen. Men vad innebär dessa nya direktiv i praktiken?

Artikel 11

Artikel 11 innebär en så kallad länklicens (eller länkskatt). Stora kommersiella plattformar som Facebook och Google ska teckna en licens med t.ex nyhetssidor om de ska fortsätta kunna göra “rika länkar” (vilket är en klickbar länk som även innehåller bild, rubrik och ett utdrag av ingressen i en artikel). De flesta nyhetsartiklar som idag länkas på Facebook sker i form av dessa rika länkar, men utan att sajten som publicerat artikeln får ersättning för detta. Artikel 11 har i huvudsak mediehus kampanjat för då de anser det rimligt för dessa jättar att dela med sig av alla annonspengar deras framgångsrika tjänster genererar. EU resonerar att en länklicens/länkskatt är rimlig då mediebranscherna, till skillnad från Facebook och Google, betalar skatt i länderna där de verkar.

Den svenske journalisten Emanuel Karlsten, som bevakat alla turer och svängar kring de nya direktiven och deras utformningar, listar fyra tänkbara scenarion till följd av artikel 11:

1) Länkar blir kortare
Sajter som Google och Facebook publicerar endast rika länkar inom det som publiceringslandets lag tillåter, vilket skulle kunna betyda i vissa fall att inte ens en hel rubrik får plats på länken.

2) Länkar till nyhetssajter som kräver pengar upphör
Att t.ex. Google och Facebook helt sonika slutar länka till eller inkludera nyhetssajter på deras sajter.

3) Alla sajter börjar betala
Google, Facebook och andra kommersiella sajter som krävs på licens betalar, vilket betyder ingen skillnad jämfört mot idag.

4) Nyhetssajter ger kostnadsfria licenser
Mediehus kommer inte kräva ekonomisk kompensation för att visa rubriker eller utdrag från ingresser i rika länkar, vilket betyder ingen skillnad jämfört mot idag.

Artikel 13

Artikel 13 föreskriver att den som äger en bild, text eller video ska få betalt när den sprids – och om materialet publiceras utan tillåtelse är det sajtägaren som ska hållas ansvarig. Webbplatser måste därför införa ett filtreringsverktyg som automatiskt identifierar och blockerar upphovsskyddade bilder, video och ljud etcetera. Enligt Karlsten är sajterna endast fria från ansvar för sina användares brott mot upphovsrätten i följande tre fall:

1) Sajten har försökt att få licens till upphovsrättskyddat material
2) Sajten har i högsta möjliga mån försäkrat sig att om upphovsrättsskyddat material inte publiceras
3) Sajten har ett anmälningssystem och när något är anmält som upphovsrättsskyddat kommer det inte upp igen.

Därtill undantas uppladdningar av arten “citering, kritik, granskning” samt “karikatyr, parodi eller pastisch” från bestämmelserna i artikel 13. Att den kallats “Meme-dödaren” är missvisande, men i de memes där en upphovsrättsskyddad bild eller filmsekvens används, så finns det risk att den fastnar i ett filter tills upphovsrättsinnehavaren har bestämt sig för om den vill kräva kompensation eller radering från sajten där den laddats upp.

Vad innebär detta för användarna?

Svaret på den frågan är i dagsläget inte glasklar. Det är ju som redan omnämnt två år kvar tills EU:s medlemsländer måste ha tillämpat detta direktiv i lagstiftningen. Sedan kan man inte förvänta sig att tekniken kring uppladdningsfilter samt respektive lands upphovsrättslagar ska vara på det klara med vart gränserna går, eller att de går hand i hand med varandra. Men en möjlighet är att det innebär ökad risk att bli anmäld, blockad och kanske till och med fråntagen sin Facebookplattform vid upprepade (upptäckta och anmälda) överträdelser, lagvidriga eller ej, i Facebooks och andra sociala medie-jättars (eventuella) anpassning till att begränsa de för dem ekonomiska konsekvenserna av detta direktiv.

Men vi bör inte gå händelserna i förväg innan vi, om senast två år, exakt vet hur dessa nya direktiv har tillämpats i svensk lagstiftning.